Andreas Klippinge – formgivare och kulturstipendiat
Andreas – du arbetar med design för industriell tillverkning inom möbel, belysning och funktionella föremål. Nyligen fick du ett arbetsstipendium av Region Kronoberg.
Berätta om din bakgrund?
Jag förstod att jag ville arbeta med det konstnärliga i samband med att jag började ta kvällskurser i fotografi och keramik i min ungdom.
Under några år stämplade jag ut ett par kvällar i veckan från mitt arbete på Scanias produktionslina och kände att jag kom “hem”. Det gick sakta upp för mig att det fanns fler personer med liknande sinnelag och faktiskt en bredd av yrken som satte värde på dessa färdigheter. Senare på kvällen återvände jag till Scania och stämplade in igen. Den kontrasten gjorde övertygelsen om att våga satsa på det konstnärliga väldigt stark.
Jag gjorde arbetsprover och sökte till designprogrammet (BFA) på Linnéuniversitetet i Växjö år 2005. Bakgrundskorsningen mellan bild, form och produktion, tillsammans med mitt digitala och analoga intresse, ledde till att allt äntligen klaffade när jag mötte produktdesign.
Berätta om ditt arbete och dina drivkrafter?
Konst, design och arkitektur flyter många gånger samman, inte minst i historieböckerna där de vandrar hand i hand med tekniska och ideologiska utvecklingar, alltid med blicken framåt! Många av mina idéer och uttryck tar avstamp i detta och bygger på historien genom att objekten jag skapar innehåller referenser och tankar till sådant jag uppskattar, när jag tittar bakåt.
Till exempel Olle Bærtlings skarpa diagonala linjer och färgfält, Charlotte Perriands pionjäranda med sin blandning av futuristiskt mekaniska och naturnära humana inredningslösningar och paret Aaltos böljande funktionalism. Denna moderna och kulturella åskådning varvas med mina samtida och nytänkande inslag, som framförallt är iakttagelser kring hur vi lever, arbetar och beter oss. Men också hur jag kan lyckas göra detta med så hållbara material och metoder som möjligt.
Till sist gäller det för mig att kommunicera idéerna med form – på ett så rakt, funktionellt och ödmjukt vis som möjligt.
Ett konkret exempel på vad jag menar är parkmöbelserien Nifo för Lappset. Eftersom soffor och bord oftast gjuts ner i marken går det till exempel inte att flytta sittmöbeln närmare bordet för att nå bättre. Det är delvis därför hela Nifo-seriens form är baserad på en enda kurva som repeteras i rygg, sits, armstöd etc. Kurvformen både gör att du kan glida fram på sitsen för att komma närmre bordet, trycka dig mot ryggstödet och uppnå en ergonomisk upprätt sittkurva eller hasa dig ner i skön slapp sittställning. Samtidigt så böjer sig även bordet fram mot den som sitter på parkmöbeln. Eftersom man sällan dukar med porslin i parken, snarare en pizzakartong, så funkar det och gör det till och med enklare för vatten att rinna av efter en regnskur.
Man kan enkelt påstå att jag har en övertro på form och hur den påverkar oss i livet. Den ska skapa ett intresse och gå från att vara behaglig att se på till att använda, när man kliver in i formen. Små detaljer kan utgöra hela skillnaden i arbetet med att försöka upphöja vardagliga ting.
Men jag kände mig mer som en idiot än nyskapande formgivare när jag presenterade idén, vem i all världen gör ett kurvformat sluttande bord!? Men jag kunde inte släppa den starka och samtidigt funktionella formtanken som skulle löpa igenom hela serien. Som tur var vågade producenten tänka som jag och tillsammans med Nifos många andra kvalitéer går produktserien bra och har även utökats genom åren.
Vilka är de viktigast förutsättningarna för dig att verka som formgivare?
Jag lever i en värld som ska förena konsten med teknik och ekonomi. Gestaltningen blir till en början något slags produktförslag i bildform. Men mitt verk är egentligen inte färdigställt när jag avgör att penseln ska lämna den vita duken, utan då börjar nästa fas med att sälja in idén till en producent och senare en lång process att anpassa den för industriell tillverkning. Om allt lyckas hela vägen kan jag flera år senare förhoppningsvis få igen all min satsade tid, genom royalty på försäljning. Det krävs att man har en hel del produkter på marknaden för att få ekonomin att gå runt i en designstudio. Det krävs mycket vilja och envishet.
Mina tre bästa förutsättning för att lyckas som formgivare är framförallt min arbetsplats på “Italienska Palatset” i Växjö. Här huserar jag tillsammans med tjugofyra andra kulturskapare verksamma inom olika konstnärliga fält. Utöver det konstnärliga utbytet finns här även tillgång till kollektivverkstäder.
Den andra är min relation till universitetet, som också är den främsta anledningen till att jag blev kvar i Växjö. Där medverkar jag som gästlärare i olika kurser, en viktig post i mitt företags ekonomi.
Den tredje viktigaste förutsättningen är den typ av stöd som ett kulturstipendium kan ge. Det är ju knappast något man kan räkna med varje år, men när det väl händer så ger det extra boost! Både i tron på ens förmåga men framför allt att man kan pusta ut för ett tag och lättare koncentrera sig på sina projekt, än när den ekonomiska oron ständigt nafsar en i baken.
Vad arbetar du med just nu och hur ser du på framtiden?
Senaste tiden har präglats av ett samarbete med armaturtillverkaren ateljé Lyktan i Åhus. Det är verkligen en riktig drömkund för mig med sin historia och relevans inom svensk formgivning. Och jag antar att de båda kvällskurserna jag en gång tog förenas igen, ljus (foto) och form (keramik). Men samtidigt tar jag hela tiden fram nya och gamla idéer som jag försöker bearbeta på olika plan.
Min syn på framtiden är densamma som innan; orkar jag hålla mig kvar lite till så är jag strax över puckeln. Även om den känslan var mycket klen under slutet av det hårt covid-19 drabbade året 2020, kan jag gladeligen medge att med Region Kronobergs arbetsstipendium i ryggen och en bra halva på 2021, så är övertygelsen starkare än på mycket länge.
Tack Andreas!